Tankar från Hebron

Efter nästan två veckor i Hebron känns det som att det är dags att samla ihop de första intrycken, sätta ord pa känslorna och försöka beskriva livet här. Men det är svårt. Förtrycket är så stort, systematiskt och genomgripande att det är nästan inte går att första. Varje familj och varje individ, gammal som ung, bär på otroliga berättelser och minnen från 40 år av ockupation och förtryck. Berättelser som alltför sällan når ut över ockupationens hårt bevakade gränser. Berättelser som när de når ut inte tas pa allvar och omvärlden bara fortsätter att acceptera Israels ockupation,förtryck och brott mot internationella lagar och manskliga rattigheter.

Jag kom hit till Palestina med förhoppningen om att försöka förstå vad som händer och varför. Men hur ska jag kunna göra det? Det var aldrig någon som kastade sten på mig eller slog ut mina tänder när jag gick till min lågstadieskola. Det har aldrig varit någon som brutit sig in i mitt hem för att vandalisera och misshandla mig. Min familj har aldrig tvingats stå som mänsklig sköld när någon ockupationsarme skjutit artellerield från vårt hustak. Arga bosättargrannar har aldrig skjutit mot mig och jag har aldrig blivit arresterad eller misshandlad pa grund av min religion eller nationalitet. Jag kommer aldrig på riktigt kunna förstå hur det är att vara palestinier och leva under ockupationen. Men jag kan se vad som händer, skriva om det och göra mitt bästa, både här och hemma i Sverige, för att stödja kampen för fred, rättvisa och frihet.

Trots allt det hemska, all rasism och allt förtryck så finns det mycket att glädjas över och inspireras av här. Många människor, palestinier, israeler och internationella i alla åldrar, lägger ner ett otroligt arbete och mycket energi och hjärta på ickevåldsligt motstånd och olika former av freds- och samarbetsprojekt som strävar mot ett humanare samhälle där människor kan leva i harmoni med varandra. Vägen dit är lång krokig och backig, men den finns, och förr eller senare når vi fram. Frågan är inte om, utan när.