I väntan på att få bruka sin mark

Idag klockan 13.30 stod jag i utkanten av byn Isla framför en grind i en apartheidmur. Jag stod där och väntade tillsammans med några bönder från byn. Vi väntade på att Israeliska soldater skulle komma och öppna grinden i muren och låta Palestinierna bruka sin jord på andra sidan. 15 minuter sena kommer ett gäng soldater och öppnar grinden. Men för att kunna passera måste byborna visa upp ID-kort och papper med beviljat tillstånd om att få bruka deras land. Jag och min ism-kompis Anna frågar soldaterna om de inte tycker att det är konstigt att Palestinierna måste ha tillstånd for att kunna bruka sin jord. Nej svarar de, detta är ju inte deras jord!

Denna inställning manifesteras ytterligare genom de stora bosättningar som jag ser breder ut sig bakom soldaternas ryggar. I utkanten av bosättningen ser jag en stor lyftkran i arbete, även i denna bosättning byggs det ut, trots Israels löften om byggstopp. Nadel, var vän som visar runt oss, berättar att det finns planer på att utöka bosättningen hela vägen fram till muren. Den Israeliska apartheidmuren slingrar sig alldeles in till kanten av byn Isla och stjäl större delen av byns mark. De familjer som har mark pa andra sidan muren maste ansöka om tillstand for att passera. Ofta är det bara enstaka familjemedlemmar som får tillstand, i en annan by i närheten var det bara familjens blinda morfar som fick tillstånd att bruka familjens mark. Grinden i muren öppnas 2 gånger dagligen; 13.30 för att släppa in folk och 16.30 för att släppa ut dem. Ibland är soldaterna sena och ibland kommer de inte alls. I november förra året stängde de grinden i en hel månad.

Bybor från Isla väntar på att få passera

Nadel pekar uppgivet mot olivträden på andra sidan, "dessa träd planterades av min farfars farfar, vi har brukat dem i generationer men nu har vi ingen tillgang till dem längre." Hans son, Basem 5 år gamal, står bredvid och tittar mot träden, och jag undrar for mig själv om han någonsin kommer kunna skorda de olivträd som hans familj äger?




Nadel visar oss en vattenreservoar på andra sidan muren och berättar att detta vatten endast är till for bosättarna. Han tittar på mig och säger "Jag skulle vilja fråga världen hur de kan låta Israel stjäla vårat land? Hur kan de tillåta detta? Utan att säga ett enda ord?" Jag vet inte vad jag ska svara, denna fråga har jag själv ställt mig många gånger tidigare under min resa på västbanken. Hur kan detta få fortgå? Isla är ännu ett tydligt exempel på den Israeliska ockupationspolitiken. Marken stjäls, vattnet stjäls och en mur byggs for att hålla Palestinierna utestängda från sin egen mark och instängda i sitt eget land. Det är absurt att se Palestinierna stå och vänta framför en grind for att eventuellt få bruka sin egen jord. Varje dag ser jag nya sidor och aspekter av ockupationen och det blir mer och mer tydligt for mig hur genomgripande, brutal och absurd hela ockupationen är. Nadels fragor ar sjalvklara men anda svara att svara pa, hur kan vi lata detta ske?

Vardag på Västbanken

I skuggan av fredssamtal och besök av president Bush fortsätter ockupationens vardag för de palestinier som bor på Västbanken och Gazaremsan. En vardag som består av brutala militära invasioner av den israeliska armén, husrivningar, godtyckliga arresteringar och starkt begränsad rörelsefrihet på grund av apartheidmuren och det system av checkpoints och vägspärrar som den israeliska ockupationsmakten satt upp.

Tidigt på torsdagsmorgonen den 3:e januari invaderar den israeliska armen Nablus i norra Västbanken. Invasionen varar i tre dagar, tre dagar av utegångsförbud, husockupationer, arresteringar, husrivningar och brutalt våld mot stadens civilbefolkning. Den israeliska armén påstår att syftet med invasionen var att bryta ner terroristnätverk i staden, men under invasionen görs även civila och sjukvårdsarbetare konstant till måltavla för militärens terror.

Resterna av en skoaffar i Nablus efter att israeliska armén sprangt en bomb i huset


Under invasionens första dag skadas minst åtta sjukvårdare och drygt femtio arresteras. En sjukvårdare skadas svårt när ambulansen han arbetar i beskjuts med live ammunition av israeliska soldater, två andra sjukvårdare skadas när soldater kastar in en tårgasbomb i deras ambulans. Under hela invasionen nekas sjukvardare och humanitära hjälpsändningar att ta sig fram till behövande, under tre dagar ockuperar armén även stadens sjukhus och kontrollerar alla som ska in eller ut ur byggnaden vilket avsevärt försvårar och försenar sjukhusets arbete. Att på detta sätt attackera sjukvårdsarbetet bryter mot artikel 18 och 20 i fjärde Genevekonventionen.

Under invasionen följer jag och fyra andra internationella volontärer med en grupp palestinska sjukvardsarbetare, vi bryter utegångsförbudet och försöker leverera mat och medecin till behövande människor i stadens centrum. Vi försöker även förhandla med armén och få dem att släppa ut de familjer vars hus soldaterna ockuperar, vilket vi tyvärr aldrig lyckas med. Under arbetet möts vi konstant av tårgas, ljudbomber, hot om att bli arresterade och hot om att bli beskjutna. Vi lyckas få in en del mat och medecin men långt ifran tillrackligt för att täcka behovet.

Nablus gator fylls av targas under invasionen

Under invasionen skadas drygt 60 civila palestinier, varav några livshotande. En 35 årig man skjuts med tre gummiklädda metallkulor i nacken vilket orsakar svåra skador på hjärnan och nacken och det är fortrfarande oklart om han kommer överleva attacken eller inte. En ung pojke skjuts i ansiktet med live ammunition vilket också orsakar livshotande skador på hjärnan.

Samtidigt invaderas Azzoun, en by några mil väster om Nablus, och israeliska soldater skjuter två barn med live ammunition i benen. Jag träffar pojkarna några dagar senare på sjukhuset i Nablus och en av dem berättar om hur soldaterna, efter att ha skjutit honom en första gång, åker fram till honom och skjuter honom en gång till från nära håll för att sedan misshandla honom. Aven i Azzoun försvåras och försenas ambulanspersonalens arbete av israeliska soldater som nekar dem att ta sig fram till skadade civila.

Palestinsk pojke pa sjukhus efter att ha blivit skjuten tva ganger av israelisk militar

Samma dag arrangeras många ickevåldsliga demonstrationer runt om på Västbanken. I Bel'in och Um Salamona demonstrerar man mot den apartheidmur som ockupationsmakten byggt och fortsätter bygga på stulen palestinsk mark. Vid väg nr 443 pa Västbanken demonstrerar man mot det nät av apartheidvagar som Israel håller på att bygga ut på ockuperad mark. Israeliska staten bygger många nya "Settler only roads" inne på Västbanken som bara israeler får använda medan palestinier tvingas till stora omvägar pa grund av vägsparrar, och långa väntetider på grund av de många checkpoints som ockupationsmakten satt upp. Idag finns det drygt 500 vägsparrar på Västbanken och drygt 60 checkpoints, lägg därtill ett stort antal tillfälliga "flying checkpoints" som sätts ut på vägarna under kortare perioder.

Gemensamt för alla ickevåldsliga demonstrationer mot ockupationsmaktens politik är att de ständigt möts med brutalt våld från den israeliska armén i form av ljudbomber, tårgas gummiklädda metallkulor och arresteringar. Vid 443 demonstrationen skadas denna vecka 7 personer, varav två förs till sjukhus.

Samma vecka nekas en gravid kvinna i Hebron att passera en checkpoint på väg till sjukhuset för att föda sitt barn. Ahmad Sider föds utomhus i kylan mitt i natten, tio meter från checkpointen där de israeliska soldaterna vägrat släppa förbi den höggravida mamman. Den har gangen gick allt bra för både Ahmed och hans mamma, statistiskt sett dör drygt vartannat barn som föds under liknande omstandigheter vid checkpoints.

I Quisin i norra Vastbanken tvingas byns alla män ut på en skolgård under en invasion av den israeliska armén. Pa skolgården förhörs alla unga män. Under förhören hotar soldater att döda en tolvårig pojke samtidigt som de håller en kniv mot hans hals. Två sextonåriga pojkar arresteras och förs till Keddemim polisstation där de torteras och misshandlas i sju timmar innan de släpps nästa morgon.

Så ser verkligheten ut på Västbanken samtidigt som Bush landar och håller sitt forsta tal i Israel dar han hyllar Israels "demokrati" och israels "belief in the power of human freedom". Efter två månader på Västbanken är det helt uppenbart for mig att det israel står for är raka motsatsen till "human freedom". Den israeliska staten för en politik som syftar till att fördriva den palestinska befolkningen från sitt land genom systematiskt våld och militar terror och ett apartheidsystem som enligt många är än värre än det system som en gång fanns i Sydafrika.

Om det i framtiden ska kunna bli en varaktig fred krävs det att det internationella samfundet sätter press på israel att följa de internationella lagar och överenskommelser som satts upp for att säkra varje människas fundamentala rättigheter. Ockupationen och apartheidsystemet skulle aldrig kunna existera utan västvarldens samtycke och ekonomiska stöd. Det är därför vårt yttersta ansvar att sätta stopp för de brott som Israel begår. En dag i framtiden kommer man förmodligen förundras över hur omvärlden ännu en gång kunde blunda för, och även stötta, sa grova brott mot mänskligheten.

Demonstration mot fortsatt utbyggnad av illegala bosättningar

En kall och blåsig januaridag samlades ett femtiotal palestinska, israeliska och internationella fredsaktivister vid ingången till den illegala bosattningen Har Homa utanfor Betlehem. Vi samlades för att protestera mot Israels fortsatta utbyggnad av sina illegala bosättningar trots löften om byggstopp i samband med fredssamtalen i Annapolis.


Demonstranterna ställde upp sig vid vägkanten med banderoller, flaggor och slagord om fred och rättvisa, men möttes av arga blickar, skällsord och obscena gester från förbipasserande bosattare. En av demonstrationsbanderollerna löd: "Leviev turns these rocks of apartheid into diamonds". Leviv, Israels rikaste man, tjänar stora pengar på att köpa diamanter från förtryckar-regimerna i Angola och Burma och sedan sälja de dyrt i sina lyxbutiker i London och New York, för att därefter investera vinsten i byggandet av många illegala bosättningar inne i Västbanken. Förutom i Har Homa bygger han även illegala bosättningar vid de palestinska byarna Bil’in och Jayyous samt i den gigantiska bosättningen Ma'ale Adumim öster om Jerusalem.


I Har Homa planeras drygt 300 nya bostäder att byggas. Den israeliska myndigheten hävdar att bosättningen ligger innanför annekterade Jerusalems kommungräns och därfor är en del av israel. Ingen i det internationella samfundet har dock erkänt denna nya gräns som Israel unilateralt satt upp efter 1967 års militära erövring av området, utan är eniga om att östra Jerusalem är en del av ockuperade västbanken och därfor ska inkluderas av det byggstopp som Israel åtagit sig att följa.


Inför det kommande besöket av USAs president G W Bush har Israel gett ytterligare löften om att frysa utbyggnaden av nya och befintliga bosättningar. Order ska ha getts ut om att stoppa samtliga byggen i de båda illegala bosättningarna Ma'ale Adumim och Ariel. När vi åkte ut till Ma'ale Adumim den första januari upptäckte vi dock att nybyggnationerna fortsätter som vanligt. Olmert ljuger och Israel fortsätter att producera "fakta på marken" som i praktiken omöjliggör en fri självständig palestinsk stat.

Sen Israel erövrade och ockuperade västbanken1967 har 470 000 israeliska bosättare flyttat till de ockuperade områdena, varav 200 000 har bosatt sig i ockuperade östra Jerusalem. Detta är ett klart brott mot fjärde genevkonventionen artikel 49 som säger att " The Occupying Power shall not deport or transfer parts of its own civilian population into the territory it occupies.". Den 22:e November 1967 antog FNs säkerhetsråd resolution 242 som kräver ett Israeliskt tillbakadragande från de ockuperade områdena samt att Israel ska respektera de internationellt erkända gränserna och inte göra några territoriella ansprak utanför sina egna gränser.

Att idag kräva ett byggstopp av israeliska bosättningar på Västbanken ä alltså ett ytterst litet krav i förhållande till vad internationella lagar och avtal förpliktigar Israel att göra; nämligen ett totalt militärt tillbakadragande från västbanken och att evakuera samtliga 470 000 bosättare från de ockuperade områdena.