Föreläsningar, Filmvisning m.m

Hej igen!

Nu har vi varit hemma i två månader och är fulla av information och lust att sprida den vidare. Om du eller någon du känner är intresserade av att veta mer om situationen i Israel och Palestina och om vad vi har gjort under vår resa så tveka inte att höra av dig till oss! epost: anja_ten@hotmail.com

Azzoun

Efter mer än en månad hemma i Sverige känns det nästan som om jag aldrig varit borta. Palestina är åter igen på avstånd och nyheterna som jag tar del av via internet är även dom på avstånd. Det är märkligt att distansera sig så, men kanske måste man det för att kunna leva vidare i vardagen här i Sverige. Ändå är det en plats som jag inte kan släppa, som jag varje dag tänker på och längtar tillbaka till. Det är Azzoun, småstaden i nordvästra västbanken där jag bodde största delen av december och januari. Jag skulle vilja berätta för er om Azzoun.

Jag minns tydligt mitt första möte med staden en solig decemberdag förra året, olivträd efter olivträd susade förbi utanför bussfönstret och jag förundrades över det vackra landskapet. Efter 4 veckor i de torra södra delarna av västbanken njöt jag av grönskan och bergen som passerade. Bussen snirklar sig fram mellan Palestinska byar och Israeliska bosättningar, genom checkpoints och över berg innan den tillslut bromsade in och chauffören vände sig om för att meddelar att vi nu var framme vid Azzoun. Jag och Martin blev avsläppta utanför staden eftersom den Israelsika armén just den dagen stängt av huvudentrén in till Azzoun med hjälp av stora betongklumpar, så vi tog våra väskor och gick den sista kilometern in till centrum.

Efter att ha tillbringat lång tid längs vägar och i storstäder slogs jag direkt av lugnet och stillheten. Många människor sitter ute och dricker sitt te, samtalar stillsamt och betraktar gatulivet. En traktor jobbar på en åker, några pojkar kommer farandes i vagn bakom en åsna. Idyll är mitt första ord som jag kommer att tänka på nar jag möter Azzoun för första gången. Stilla småstadslugn, bördig grönskande mark, fruktträd och färgglada blommor. Barnen stojar på skolgården och gubbarna utanför moskén plirar mot mig under palestinasjalen.

I Azzoun bor det människor som jag lärt känna och börjat älska. Våra första två veckor i staden är lugna och vi tillbringar dagarna med att lära känna människor och tar del av deras historier. Till ytan är staden som vilken stad som helst. Här finns bagerier, posten, banken, kommunhuset, frisören, bilmekanikerna, klädaffärerna, skolorna osv. Men alla familjer bär på fruktansvärda historier efter 40 år av ockupation. Vi lyssnar och försöker förstå men kan aldrig riktigt fatta. Samtidigt som staden är under ockupation finns allt det vardagliga där också, såklart, livet måste fortsätta. Jag hänger hemma hos Kamelia och hennes familj, hennes pappa har konstruerat en egen mjölkningsmaskin som hennes mamma använder på deras två kor. Mjölken säljer se sedan och tjänar så de klarar sig. På kvällarna hänger vi med Jehad och hans kompisgäng som varje kväll tänder en lägereld och dricker te. Jehad arbetar som sjuksköterska och älskar att skriva poesi. Osama är 14 år gammal och en mästare på att koka varm choklad och bjuder mig gärna på en kopp. Maj är 6 år gammal och föddes med en cp-skada, hon älskar att leka med sina storebröder och dom älskar att leka med henne. Mackram är bara 5 år men har energi som säkert skulle räcka till att krossa hela ockupationen om han vände den mot kamp istället för akrobatik i familjens soffa. Amer har en katt som heter mishmish som han vårdar med stor ömhet och kärlek. Elham älskar allt som är engelsk och påstår att hon lärt sig all sin engelska via TV:n, och hon bakar världens godaste bröd i sin hemmatillverkade ugn. Någon är hemligt förälskad, någon hänger tvätt uppe på taket, en tupp gal, en bil brummar förbi, böneutroparen sjunger ut sina böner över staden och livet fortsätter sin stilla gång.

Plötsligt en dag förbyts småstadens stilla lunk i en nervös spänning som lägger sig som en osynlig dimma över hela staden. Alla unga pojkar blir hyperaktiva och rör sig fram och tillbaka medan de stojar och skriker och blickar mot norr där Israeliska militärjeepar en efter en rullar in mot staden. De är minst tio stycken stora fordon och genom sina megafoner ropar de: Utegångsförbud, Utegångsförbud! Efter bara några få minuter har alla affärer stängts och människorna har hastigt skyndat iväg och stängt in sig i sina hus. Jag blir fruktansvärt rädd och darrar i hela kroppen, ändå vet jag att det inte är mig de är ute efter. Hur känns det då inte för alla andra i staden? Alla som sprungit hem och låst om sig och nu tvingas förbereda sig på ännu en dag, natt, dagar av ännu en invasion och utegångsförbud. Vad rör sig i deras tankar? Jag kan bara drömma om den oron som måste finnas hos alla dem vars barn inte hunnit hem, alla som inte vet om militären kommer komma till just deras hus, arrestera deras son, tårgasbeskjuta deras hem? Oron måste vara fruktansvärd.

Det är dock inte alla som stannar inne, en grupp unga pojkar stannar trotsigt kvar ute på gatan, till synes helt orädda för de stora militärfordonen. Istället för att kuva sig under ockupationsmakten visar de sitt motstånd: sten efter sten flyger fram genom luften i riktning mot jeeparna och snart är gatorna fulla av stenar, stora som små.

Jeeparna åker långsamt omkring inne i stan och slänger då och då ut ljudbomber och tårgasgranater. Vissa vägar blir avstängda. En barnfamilj kommer åkandes i sin bil och får framrutan sönderskjuten av gummikulor. Yngsta sonen skadas av splittret. En ung kille får en gummikula i huvudet, en ambulans försöker komma till platsen men stoppas av militären. En annan ung man blir arresterad när han tillsammans med sin pappa och sin bror går en 30 meters stäcka mellan sitt hus och moskén. Hans händer bli bakbundna och han ikläds ögonbindel, därefter blir han bortförd till en militärbas där han misshandlas och anklagas för att ha kastat sten. Sju timmar senare släpps han igen. En transformator blir sönderskjuten och lämnar stora delar av staden utan el i 15 timmar.
Så går det till. Så verkar ockupationsmakten. När som helst kommer militären in i staden, de skjuter på folk och arresterar människor, ibland går de in i någons hus och ockuperar det. Kanske stannar de bara några timmar, kanske blir de kvar i flera dagar. Allt är ovisst och man kan aldrig förutsäga vad som kommer att hända. Det enda man vet är att de kommer att komma tillbaka igen och igen. Och det finns ingenstans där man kan gömma sig.

Lördag den 5 januari kommer armén åter igen. Denna gång skadades 2 pojkar 15 och 16 ar gamla svårt av skarp ammunition. Muhammed 15 år gammal blir skjuten i benet och när han sedan ligger försvarslös på marken, skrikandes; ”mitt ben, mitt ben, oh mamma mitt ben”, kommer militären närmare och skjuter honom ännu en gång i samma ben. En halvtimme senare blir Othman 16 år gammal skjuten i benet. Hans vänner försöker springa fram till honom för att hjälpa honom därifrån men då skjuter militären igen, denna gång i andra benet, och även efter hans vänner. När han ligger blödandes på marken kommer 4 militärer fram till honom, släpar honom några meter innan de börjar misshandla honom. Efter ca 3 minuter låter de honom vara och han kan föras till sjukhus.

På denna videolänk kan man ca 3 minuter in i filmen se när Muhammed blir skjuten:
http://www.youtube.com/watch?v=7QxT33u1LxQ&feature=related

Dagen efter att Muhammed och Othman blivit skjutna ockuperar israelisk militär stadens bibliotek och tar en ung pojke som gisslan. När kommunchefen tillsammans med några andra män försöker förhandla med soldaterna träffa de för första gången kaptenen som kallar sig för ”Captain Joe”. Han förklarar för dem att ”igår sköt jag i benen men idag är jag här för att döda” och ”Jag har kommit hit från Gaza för att döda era barn”. Ryktet om kaptenen sprider sig genom hela stan och sätter människor i skräck. Några nätter senare ockuperas ett hus mitt i natten. Mina ism-kollegor Anna och Tom tar sig in till familjen och soldaterna och får även dom träffa denna ”Captain Joe”. Han är mycket arg och viftar med knytnävarna framför deras ansikten och upprepar gång på gång hur mycket han tycker om att döda. Han bemödar sig även med att skriva ut ett flygblad som han distribuerar till stadens invånare. Där står det bland annat: ”Om ni (invånarna i Azzoun) inte slutar kasta sten och molotov kommer vi att invadera staden, arrestera barnen och skjuta för att döda”.

Vid några tillfällen har jag haft möjlighet att prata med soldaterna. När vi frågar dem varför de gång på gång invaderar staden är svaret alltid att de gör det för att få tag på de barn som de påstår kastar sten på bosättarbilarna som åker på vägen utanför staden. Självklart är det inte så bra at kasta sten på någon. Men sätt det i perspektiv. En av världens största militärmakter gentemot stenkastande ungdomar. Och en hel stad bestraffas kollektivt, något som strider mot internationell lag. Israel hävdar ständigt sin rätt till självförsvar men detta gäller tydligen inte för Palestinierna. Dessa pojkar åker inte in till Israel och kastar sten utan kastar på de jeepar som invaderar deras stad.

I Israel och soldaternas ögon är de alltid offer och måste försvara sig till varje pris. Men dessa invasioner är inte ett försvar utan en del i en offensiv och aggressiv ockupationspolitik. Den politik som har pågått i över 40 år och som syftar till att fördriva palestinierna från deras land.

I Lördags, 22 mars, blir det återigen utegångsförbud och invasion. Denna gång blir Zackarias Swedan skjuten i bröstet. Han vårdas nu på sjukhuset i Qalqiliya. Under min tid i Azzoun blev jag bekant med honom, han jobbade på stadens konditori och vid två tillfällen var vi hemma hos hans familj och åt middag. Jag tänker på honom nu. Och på hans familj. Ännu en tragedi har inträffat men jag vet att det inte är den sista. Jag pratar med Kamelia i telefon, hon låter trött och uppgiven och berättar att hon knappt har varit i skolan alls den sista tiden på grund av utegångsförbud och invasioner. I måndags 24 mars får jag ett sms av Jehad där han skriver att hans kompis blivit skjuten i magen och nu vårdas på sjukhus.

Det värsta är att det kommer att fortsätta såhär. Och ingen bryr sig. Zackarias skjuts ner och den enda informationen jag hittar om det är en liten notis på en palestinsk nyhetssida på internet. Det är därför jag skriver det här, för att jag vill att ni ska veta. Jag är hemma nu och det finns inte så mycket jag kan göra mer än att berätta. Så jag berättar och väntar på nästa sms, nästa invasion och skadade person. Jag väntar med oro och med sorg och med en fast beslutsamhet om att fortsätta kämpa för ett fritt Palestina.

Vänliga Hälsningar

Anja


Fakta Azzoun:

11 000 invånare

Många av stadens invånare är flyktingar. De flesta flydde från Tubsor (där det nu ligger en Israelisk stad vid namn ranania) 1948. Klara dagar kan man se hela vägen dit, och vidare mot medelhavet som faktiskt bara ligger 2 mil bort. Men ingen av flyktingarna har minsta möjlighet att ta sig dit.

ca 100 personer från Azzoun sitter i Israelisk militärfängelse (många utan giltig rättegång) I alla familjer vi besökte fanns det en eller fler som någon gång suttit i fängelse eller varit arresterad. Godtyckliga arresteringar är en del av ockupationen och i dagsläget sitter ca 11 000 palestinier i israeliska fängelser.

Det finns 5 vägar till och från staden. Två av dem är permanent avstängda genom vägblockeringar. Huvudvägen in till staden kan när som helst stängas eller bemannas av soldater som kollar igenom bilarna. Även de andra två vägarna bemannas ibland av soldater i så kallade flygande checkpoints.

Den Israeliska apartheidmuren slingrar sig genom Azzouns mark. Många Familjer har förlorat tillgången till sin mark och därmed sin inkomstkälla och invånarnas rörelsemöjligheter begränsas ytterligare.

Staden omringas av olivlundar. I stadens västra del har mycket mark blivit bestulen av bosättningen male shamron. Nu rinner bosättningens avloppsvatten ner i olivlunden nedanför. I andra utkanten av staden reser sig ett massivt sopberg. Det är Israeliska sopor som transporteras dit och som nu ligger där och förorenar grundvattnet (stadens vattenverk ligger några hundra meter från sopberget, i en dal nedanför). Sopberget ser ut som ett monster bland de annars så bördiga gröna kullarna.

I ena utkanten av stan ligger en lekplats. Den är byggd som ett biståndsprojekt, finansierat av US AID genom YMCA. För ett år sedan var den komplett med ena delen av gungor och klätterställningar och den andra delen simbassäng och omklädningsrum. Bassängerna demolerades för ett år sedan. Israel ansåg att Palestinierna inte hade byggnadstillstånd. Den andra delen är även den under rivningshot. 15 mars var satt som datum för rivningen men tack vare ihärdiga demonstrationer från stadens invånare så står den delen fortfarande kvar. Husrivningar är även det en del av ockupationen. Sedan 1967 har 18 000 Palestinska hem jämnats med marken. Att ansöka om byggnadstillstånd tar mycket lång tid och kostar i genomsnitt 170 000 sek. Av alla ansökningar mellan 2000 och 2007 nekades 94 procent byggnadstillstånd. Detta system leder till att många tvingas bygga illegalt och därmed riskera att huset rivs.

Se även www.palestina2007.pixbox.se för mer bilder från staden.

I väntan på att få bruka sin mark

Idag klockan 13.30 stod jag i utkanten av byn Isla framför en grind i en apartheidmur. Jag stod där och väntade tillsammans med några bönder från byn. Vi väntade på att Israeliska soldater skulle komma och öppna grinden i muren och låta Palestinierna bruka sin jord på andra sidan. 15 minuter sena kommer ett gäng soldater och öppnar grinden. Men för att kunna passera måste byborna visa upp ID-kort och papper med beviljat tillstånd om att få bruka deras land. Jag och min ism-kompis Anna frågar soldaterna om de inte tycker att det är konstigt att Palestinierna måste ha tillstånd for att kunna bruka sin jord. Nej svarar de, detta är ju inte deras jord!

Denna inställning manifesteras ytterligare genom de stora bosättningar som jag ser breder ut sig bakom soldaternas ryggar. I utkanten av bosättningen ser jag en stor lyftkran i arbete, även i denna bosättning byggs det ut, trots Israels löften om byggstopp. Nadel, var vän som visar runt oss, berättar att det finns planer på att utöka bosättningen hela vägen fram till muren. Den Israeliska apartheidmuren slingrar sig alldeles in till kanten av byn Isla och stjäl större delen av byns mark. De familjer som har mark pa andra sidan muren maste ansöka om tillstand for att passera. Ofta är det bara enstaka familjemedlemmar som får tillstand, i en annan by i närheten var det bara familjens blinda morfar som fick tillstånd att bruka familjens mark. Grinden i muren öppnas 2 gånger dagligen; 13.30 för att släppa in folk och 16.30 för att släppa ut dem. Ibland är soldaterna sena och ibland kommer de inte alls. I november förra året stängde de grinden i en hel månad.

Bybor från Isla väntar på att få passera

Nadel pekar uppgivet mot olivträden på andra sidan, "dessa träd planterades av min farfars farfar, vi har brukat dem i generationer men nu har vi ingen tillgang till dem längre." Hans son, Basem 5 år gamal, står bredvid och tittar mot träden, och jag undrar for mig själv om han någonsin kommer kunna skorda de olivträd som hans familj äger?




Nadel visar oss en vattenreservoar på andra sidan muren och berättar att detta vatten endast är till for bosättarna. Han tittar på mig och säger "Jag skulle vilja fråga världen hur de kan låta Israel stjäla vårat land? Hur kan de tillåta detta? Utan att säga ett enda ord?" Jag vet inte vad jag ska svara, denna fråga har jag själv ställt mig många gånger tidigare under min resa på västbanken. Hur kan detta få fortgå? Isla är ännu ett tydligt exempel på den Israeliska ockupationspolitiken. Marken stjäls, vattnet stjäls och en mur byggs for att hålla Palestinierna utestängda från sin egen mark och instängda i sitt eget land. Det är absurt att se Palestinierna stå och vänta framför en grind for att eventuellt få bruka sin egen jord. Varje dag ser jag nya sidor och aspekter av ockupationen och det blir mer och mer tydligt for mig hur genomgripande, brutal och absurd hela ockupationen är. Nadels fragor ar sjalvklara men anda svara att svara pa, hur kan vi lata detta ske?

Vardag på Västbanken

I skuggan av fredssamtal och besök av president Bush fortsätter ockupationens vardag för de palestinier som bor på Västbanken och Gazaremsan. En vardag som består av brutala militära invasioner av den israeliska armén, husrivningar, godtyckliga arresteringar och starkt begränsad rörelsefrihet på grund av apartheidmuren och det system av checkpoints och vägspärrar som den israeliska ockupationsmakten satt upp.

Tidigt på torsdagsmorgonen den 3:e januari invaderar den israeliska armen Nablus i norra Västbanken. Invasionen varar i tre dagar, tre dagar av utegångsförbud, husockupationer, arresteringar, husrivningar och brutalt våld mot stadens civilbefolkning. Den israeliska armén påstår att syftet med invasionen var att bryta ner terroristnätverk i staden, men under invasionen görs även civila och sjukvårdsarbetare konstant till måltavla för militärens terror.

Resterna av en skoaffar i Nablus efter att israeliska armén sprangt en bomb i huset


Under invasionens första dag skadas minst åtta sjukvårdare och drygt femtio arresteras. En sjukvårdare skadas svårt när ambulansen han arbetar i beskjuts med live ammunition av israeliska soldater, två andra sjukvårdare skadas när soldater kastar in en tårgasbomb i deras ambulans. Under hela invasionen nekas sjukvardare och humanitära hjälpsändningar att ta sig fram till behövande, under tre dagar ockuperar armén även stadens sjukhus och kontrollerar alla som ska in eller ut ur byggnaden vilket avsevärt försvårar och försenar sjukhusets arbete. Att på detta sätt attackera sjukvårdsarbetet bryter mot artikel 18 och 20 i fjärde Genevekonventionen.

Under invasionen följer jag och fyra andra internationella volontärer med en grupp palestinska sjukvardsarbetare, vi bryter utegångsförbudet och försöker leverera mat och medecin till behövande människor i stadens centrum. Vi försöker även förhandla med armén och få dem att släppa ut de familjer vars hus soldaterna ockuperar, vilket vi tyvärr aldrig lyckas med. Under arbetet möts vi konstant av tårgas, ljudbomber, hot om att bli arresterade och hot om att bli beskjutna. Vi lyckas få in en del mat och medecin men långt ifran tillrackligt för att täcka behovet.

Nablus gator fylls av targas under invasionen

Under invasionen skadas drygt 60 civila palestinier, varav några livshotande. En 35 årig man skjuts med tre gummiklädda metallkulor i nacken vilket orsakar svåra skador på hjärnan och nacken och det är fortrfarande oklart om han kommer överleva attacken eller inte. En ung pojke skjuts i ansiktet med live ammunition vilket också orsakar livshotande skador på hjärnan.

Samtidigt invaderas Azzoun, en by några mil väster om Nablus, och israeliska soldater skjuter två barn med live ammunition i benen. Jag träffar pojkarna några dagar senare på sjukhuset i Nablus och en av dem berättar om hur soldaterna, efter att ha skjutit honom en första gång, åker fram till honom och skjuter honom en gång till från nära håll för att sedan misshandla honom. Aven i Azzoun försvåras och försenas ambulanspersonalens arbete av israeliska soldater som nekar dem att ta sig fram till skadade civila.

Palestinsk pojke pa sjukhus efter att ha blivit skjuten tva ganger av israelisk militar

Samma dag arrangeras många ickevåldsliga demonstrationer runt om på Västbanken. I Bel'in och Um Salamona demonstrerar man mot den apartheidmur som ockupationsmakten byggt och fortsätter bygga på stulen palestinsk mark. Vid väg nr 443 pa Västbanken demonstrerar man mot det nät av apartheidvagar som Israel håller på att bygga ut på ockuperad mark. Israeliska staten bygger många nya "Settler only roads" inne på Västbanken som bara israeler får använda medan palestinier tvingas till stora omvägar pa grund av vägsparrar, och långa väntetider på grund av de många checkpoints som ockupationsmakten satt upp. Idag finns det drygt 500 vägsparrar på Västbanken och drygt 60 checkpoints, lägg därtill ett stort antal tillfälliga "flying checkpoints" som sätts ut på vägarna under kortare perioder.

Gemensamt för alla ickevåldsliga demonstrationer mot ockupationsmaktens politik är att de ständigt möts med brutalt våld från den israeliska armén i form av ljudbomber, tårgas gummiklädda metallkulor och arresteringar. Vid 443 demonstrationen skadas denna vecka 7 personer, varav två förs till sjukhus.

Samma vecka nekas en gravid kvinna i Hebron att passera en checkpoint på väg till sjukhuset för att föda sitt barn. Ahmad Sider föds utomhus i kylan mitt i natten, tio meter från checkpointen där de israeliska soldaterna vägrat släppa förbi den höggravida mamman. Den har gangen gick allt bra för både Ahmed och hans mamma, statistiskt sett dör drygt vartannat barn som föds under liknande omstandigheter vid checkpoints.

I Quisin i norra Vastbanken tvingas byns alla män ut på en skolgård under en invasion av den israeliska armén. Pa skolgården förhörs alla unga män. Under förhören hotar soldater att döda en tolvårig pojke samtidigt som de håller en kniv mot hans hals. Två sextonåriga pojkar arresteras och förs till Keddemim polisstation där de torteras och misshandlas i sju timmar innan de släpps nästa morgon.

Så ser verkligheten ut på Västbanken samtidigt som Bush landar och håller sitt forsta tal i Israel dar han hyllar Israels "demokrati" och israels "belief in the power of human freedom". Efter två månader på Västbanken är det helt uppenbart for mig att det israel står for är raka motsatsen till "human freedom". Den israeliska staten för en politik som syftar till att fördriva den palestinska befolkningen från sitt land genom systematiskt våld och militar terror och ett apartheidsystem som enligt många är än värre än det system som en gång fanns i Sydafrika.

Om det i framtiden ska kunna bli en varaktig fred krävs det att det internationella samfundet sätter press på israel att följa de internationella lagar och överenskommelser som satts upp for att säkra varje människas fundamentala rättigheter. Ockupationen och apartheidsystemet skulle aldrig kunna existera utan västvarldens samtycke och ekonomiska stöd. Det är därför vårt yttersta ansvar att sätta stopp för de brott som Israel begår. En dag i framtiden kommer man förmodligen förundras över hur omvärlden ännu en gång kunde blunda för, och även stötta, sa grova brott mot mänskligheten.

Demonstration mot fortsatt utbyggnad av illegala bosättningar

En kall och blåsig januaridag samlades ett femtiotal palestinska, israeliska och internationella fredsaktivister vid ingången till den illegala bosattningen Har Homa utanfor Betlehem. Vi samlades för att protestera mot Israels fortsatta utbyggnad av sina illegala bosättningar trots löften om byggstopp i samband med fredssamtalen i Annapolis.


Demonstranterna ställde upp sig vid vägkanten med banderoller, flaggor och slagord om fred och rättvisa, men möttes av arga blickar, skällsord och obscena gester från förbipasserande bosattare. En av demonstrationsbanderollerna löd: "Leviev turns these rocks of apartheid into diamonds". Leviv, Israels rikaste man, tjänar stora pengar på att köpa diamanter från förtryckar-regimerna i Angola och Burma och sedan sälja de dyrt i sina lyxbutiker i London och New York, för att därefter investera vinsten i byggandet av många illegala bosättningar inne i Västbanken. Förutom i Har Homa bygger han även illegala bosättningar vid de palestinska byarna Bil’in och Jayyous samt i den gigantiska bosättningen Ma'ale Adumim öster om Jerusalem.


I Har Homa planeras drygt 300 nya bostäder att byggas. Den israeliska myndigheten hävdar att bosättningen ligger innanför annekterade Jerusalems kommungräns och därfor är en del av israel. Ingen i det internationella samfundet har dock erkänt denna nya gräns som Israel unilateralt satt upp efter 1967 års militära erövring av området, utan är eniga om att östra Jerusalem är en del av ockuperade västbanken och därfor ska inkluderas av det byggstopp som Israel åtagit sig att följa.


Inför det kommande besöket av USAs president G W Bush har Israel gett ytterligare löften om att frysa utbyggnaden av nya och befintliga bosättningar. Order ska ha getts ut om att stoppa samtliga byggen i de båda illegala bosättningarna Ma'ale Adumim och Ariel. När vi åkte ut till Ma'ale Adumim den första januari upptäckte vi dock att nybyggnationerna fortsätter som vanligt. Olmert ljuger och Israel fortsätter att producera "fakta på marken" som i praktiken omöjliggör en fri självständig palestinsk stat.

Sen Israel erövrade och ockuperade västbanken1967 har 470 000 israeliska bosättare flyttat till de ockuperade områdena, varav 200 000 har bosatt sig i ockuperade östra Jerusalem. Detta är ett klart brott mot fjärde genevkonventionen artikel 49 som säger att " The Occupying Power shall not deport or transfer parts of its own civilian population into the territory it occupies.". Den 22:e November 1967 antog FNs säkerhetsråd resolution 242 som kräver ett Israeliskt tillbakadragande från de ockuperade områdena samt att Israel ska respektera de internationellt erkända gränserna och inte göra några territoriella ansprak utanför sina egna gränser.

Att idag kräva ett byggstopp av israeliska bosättningar på Västbanken ä alltså ett ytterst litet krav i förhållande till vad internationella lagar och avtal förpliktigar Israel att göra; nämligen ett totalt militärt tillbakadragande från västbanken och att evakuera samtliga 470 000 bosättare från de ockuperade områdena.