I väntan på att få bruka sin mark

Idag klockan 13.30 stod jag i utkanten av byn Isla framför en grind i en apartheidmur. Jag stod där och väntade tillsammans med några bönder från byn. Vi väntade på att Israeliska soldater skulle komma och öppna grinden i muren och låta Palestinierna bruka sin jord på andra sidan. 15 minuter sena kommer ett gäng soldater och öppnar grinden. Men för att kunna passera måste byborna visa upp ID-kort och papper med beviljat tillstånd om att få bruka deras land. Jag och min ism-kompis Anna frågar soldaterna om de inte tycker att det är konstigt att Palestinierna måste ha tillstånd for att kunna bruka sin jord. Nej svarar de, detta är ju inte deras jord!

Denna inställning manifesteras ytterligare genom de stora bosättningar som jag ser breder ut sig bakom soldaternas ryggar. I utkanten av bosättningen ser jag en stor lyftkran i arbete, även i denna bosättning byggs det ut, trots Israels löften om byggstopp. Nadel, var vän som visar runt oss, berättar att det finns planer på att utöka bosättningen hela vägen fram till muren. Den Israeliska apartheidmuren slingrar sig alldeles in till kanten av byn Isla och stjäl större delen av byns mark. De familjer som har mark pa andra sidan muren maste ansöka om tillstand for att passera. Ofta är det bara enstaka familjemedlemmar som får tillstand, i en annan by i närheten var det bara familjens blinda morfar som fick tillstånd att bruka familjens mark. Grinden i muren öppnas 2 gånger dagligen; 13.30 för att släppa in folk och 16.30 för att släppa ut dem. Ibland är soldaterna sena och ibland kommer de inte alls. I november förra året stängde de grinden i en hel månad.

Bybor från Isla väntar på att få passera

Nadel pekar uppgivet mot olivträden på andra sidan, "dessa träd planterades av min farfars farfar, vi har brukat dem i generationer men nu har vi ingen tillgang till dem längre." Hans son, Basem 5 år gamal, står bredvid och tittar mot träden, och jag undrar for mig själv om han någonsin kommer kunna skorda de olivträd som hans familj äger?




Nadel visar oss en vattenreservoar på andra sidan muren och berättar att detta vatten endast är till for bosättarna. Han tittar på mig och säger "Jag skulle vilja fråga världen hur de kan låta Israel stjäla vårat land? Hur kan de tillåta detta? Utan att säga ett enda ord?" Jag vet inte vad jag ska svara, denna fråga har jag själv ställt mig många gånger tidigare under min resa på västbanken. Hur kan detta få fortgå? Isla är ännu ett tydligt exempel på den Israeliska ockupationspolitiken. Marken stjäls, vattnet stjäls och en mur byggs for att hålla Palestinierna utestängda från sin egen mark och instängda i sitt eget land. Det är absurt att se Palestinierna stå och vänta framför en grind for att eventuellt få bruka sin egen jord. Varje dag ser jag nya sidor och aspekter av ockupationen och det blir mer och mer tydligt for mig hur genomgripande, brutal och absurd hela ockupationen är. Nadels fragor ar sjalvklara men anda svara att svara pa, hur kan vi lata detta ske?