Azzoun

Efter mer än en månad hemma i Sverige känns det nästan som om jag aldrig varit borta. Palestina är åter igen på avstånd och nyheterna som jag tar del av via internet är även dom på avstånd. Det är märkligt att distansera sig så, men kanske måste man det för att kunna leva vidare i vardagen här i Sverige. Ändå är det en plats som jag inte kan släppa, som jag varje dag tänker på och längtar tillbaka till. Det är Azzoun, småstaden i nordvästra västbanken där jag bodde största delen av december och januari. Jag skulle vilja berätta för er om Azzoun.

Jag minns tydligt mitt första möte med staden en solig decemberdag förra året, olivträd efter olivträd susade förbi utanför bussfönstret och jag förundrades över det vackra landskapet. Efter 4 veckor i de torra södra delarna av västbanken njöt jag av grönskan och bergen som passerade. Bussen snirklar sig fram mellan Palestinska byar och Israeliska bosättningar, genom checkpoints och över berg innan den tillslut bromsade in och chauffören vände sig om för att meddelar att vi nu var framme vid Azzoun. Jag och Martin blev avsläppta utanför staden eftersom den Israelsika armén just den dagen stängt av huvudentrén in till Azzoun med hjälp av stora betongklumpar, så vi tog våra väskor och gick den sista kilometern in till centrum.

Efter att ha tillbringat lång tid längs vägar och i storstäder slogs jag direkt av lugnet och stillheten. Många människor sitter ute och dricker sitt te, samtalar stillsamt och betraktar gatulivet. En traktor jobbar på en åker, några pojkar kommer farandes i vagn bakom en åsna. Idyll är mitt första ord som jag kommer att tänka på nar jag möter Azzoun för första gången. Stilla småstadslugn, bördig grönskande mark, fruktträd och färgglada blommor. Barnen stojar på skolgården och gubbarna utanför moskén plirar mot mig under palestinasjalen.

I Azzoun bor det människor som jag lärt känna och börjat älska. Våra första två veckor i staden är lugna och vi tillbringar dagarna med att lära känna människor och tar del av deras historier. Till ytan är staden som vilken stad som helst. Här finns bagerier, posten, banken, kommunhuset, frisören, bilmekanikerna, klädaffärerna, skolorna osv. Men alla familjer bär på fruktansvärda historier efter 40 år av ockupation. Vi lyssnar och försöker förstå men kan aldrig riktigt fatta. Samtidigt som staden är under ockupation finns allt det vardagliga där också, såklart, livet måste fortsätta. Jag hänger hemma hos Kamelia och hennes familj, hennes pappa har konstruerat en egen mjölkningsmaskin som hennes mamma använder på deras två kor. Mjölken säljer se sedan och tjänar så de klarar sig. På kvällarna hänger vi med Jehad och hans kompisgäng som varje kväll tänder en lägereld och dricker te. Jehad arbetar som sjuksköterska och älskar att skriva poesi. Osama är 14 år gammal och en mästare på att koka varm choklad och bjuder mig gärna på en kopp. Maj är 6 år gammal och föddes med en cp-skada, hon älskar att leka med sina storebröder och dom älskar att leka med henne. Mackram är bara 5 år men har energi som säkert skulle räcka till att krossa hela ockupationen om han vände den mot kamp istället för akrobatik i familjens soffa. Amer har en katt som heter mishmish som han vårdar med stor ömhet och kärlek. Elham älskar allt som är engelsk och påstår att hon lärt sig all sin engelska via TV:n, och hon bakar världens godaste bröd i sin hemmatillverkade ugn. Någon är hemligt förälskad, någon hänger tvätt uppe på taket, en tupp gal, en bil brummar förbi, böneutroparen sjunger ut sina böner över staden och livet fortsätter sin stilla gång.

Plötsligt en dag förbyts småstadens stilla lunk i en nervös spänning som lägger sig som en osynlig dimma över hela staden. Alla unga pojkar blir hyperaktiva och rör sig fram och tillbaka medan de stojar och skriker och blickar mot norr där Israeliska militärjeepar en efter en rullar in mot staden. De är minst tio stycken stora fordon och genom sina megafoner ropar de: Utegångsförbud, Utegångsförbud! Efter bara några få minuter har alla affärer stängts och människorna har hastigt skyndat iväg och stängt in sig i sina hus. Jag blir fruktansvärt rädd och darrar i hela kroppen, ändå vet jag att det inte är mig de är ute efter. Hur känns det då inte för alla andra i staden? Alla som sprungit hem och låst om sig och nu tvingas förbereda sig på ännu en dag, natt, dagar av ännu en invasion och utegångsförbud. Vad rör sig i deras tankar? Jag kan bara drömma om den oron som måste finnas hos alla dem vars barn inte hunnit hem, alla som inte vet om militären kommer komma till just deras hus, arrestera deras son, tårgasbeskjuta deras hem? Oron måste vara fruktansvärd.

Det är dock inte alla som stannar inne, en grupp unga pojkar stannar trotsigt kvar ute på gatan, till synes helt orädda för de stora militärfordonen. Istället för att kuva sig under ockupationsmakten visar de sitt motstånd: sten efter sten flyger fram genom luften i riktning mot jeeparna och snart är gatorna fulla av stenar, stora som små.

Jeeparna åker långsamt omkring inne i stan och slänger då och då ut ljudbomber och tårgasgranater. Vissa vägar blir avstängda. En barnfamilj kommer åkandes i sin bil och får framrutan sönderskjuten av gummikulor. Yngsta sonen skadas av splittret. En ung kille får en gummikula i huvudet, en ambulans försöker komma till platsen men stoppas av militären. En annan ung man blir arresterad när han tillsammans med sin pappa och sin bror går en 30 meters stäcka mellan sitt hus och moskén. Hans händer bli bakbundna och han ikläds ögonbindel, därefter blir han bortförd till en militärbas där han misshandlas och anklagas för att ha kastat sten. Sju timmar senare släpps han igen. En transformator blir sönderskjuten och lämnar stora delar av staden utan el i 15 timmar.
Så går det till. Så verkar ockupationsmakten. När som helst kommer militären in i staden, de skjuter på folk och arresterar människor, ibland går de in i någons hus och ockuperar det. Kanske stannar de bara några timmar, kanske blir de kvar i flera dagar. Allt är ovisst och man kan aldrig förutsäga vad som kommer att hända. Det enda man vet är att de kommer att komma tillbaka igen och igen. Och det finns ingenstans där man kan gömma sig.

Lördag den 5 januari kommer armén åter igen. Denna gång skadades 2 pojkar 15 och 16 ar gamla svårt av skarp ammunition. Muhammed 15 år gammal blir skjuten i benet och när han sedan ligger försvarslös på marken, skrikandes; ”mitt ben, mitt ben, oh mamma mitt ben”, kommer militären närmare och skjuter honom ännu en gång i samma ben. En halvtimme senare blir Othman 16 år gammal skjuten i benet. Hans vänner försöker springa fram till honom för att hjälpa honom därifrån men då skjuter militären igen, denna gång i andra benet, och även efter hans vänner. När han ligger blödandes på marken kommer 4 militärer fram till honom, släpar honom några meter innan de börjar misshandla honom. Efter ca 3 minuter låter de honom vara och han kan föras till sjukhus.

På denna videolänk kan man ca 3 minuter in i filmen se när Muhammed blir skjuten:
http://www.youtube.com/watch?v=7QxT33u1LxQ&feature=related

Dagen efter att Muhammed och Othman blivit skjutna ockuperar israelisk militär stadens bibliotek och tar en ung pojke som gisslan. När kommunchefen tillsammans med några andra män försöker förhandla med soldaterna träffa de för första gången kaptenen som kallar sig för ”Captain Joe”. Han förklarar för dem att ”igår sköt jag i benen men idag är jag här för att döda” och ”Jag har kommit hit från Gaza för att döda era barn”. Ryktet om kaptenen sprider sig genom hela stan och sätter människor i skräck. Några nätter senare ockuperas ett hus mitt i natten. Mina ism-kollegor Anna och Tom tar sig in till familjen och soldaterna och får även dom träffa denna ”Captain Joe”. Han är mycket arg och viftar med knytnävarna framför deras ansikten och upprepar gång på gång hur mycket han tycker om att döda. Han bemödar sig även med att skriva ut ett flygblad som han distribuerar till stadens invånare. Där står det bland annat: ”Om ni (invånarna i Azzoun) inte slutar kasta sten och molotov kommer vi att invadera staden, arrestera barnen och skjuta för att döda”.

Vid några tillfällen har jag haft möjlighet att prata med soldaterna. När vi frågar dem varför de gång på gång invaderar staden är svaret alltid att de gör det för att få tag på de barn som de påstår kastar sten på bosättarbilarna som åker på vägen utanför staden. Självklart är det inte så bra at kasta sten på någon. Men sätt det i perspektiv. En av världens största militärmakter gentemot stenkastande ungdomar. Och en hel stad bestraffas kollektivt, något som strider mot internationell lag. Israel hävdar ständigt sin rätt till självförsvar men detta gäller tydligen inte för Palestinierna. Dessa pojkar åker inte in till Israel och kastar sten utan kastar på de jeepar som invaderar deras stad.

I Israel och soldaternas ögon är de alltid offer och måste försvara sig till varje pris. Men dessa invasioner är inte ett försvar utan en del i en offensiv och aggressiv ockupationspolitik. Den politik som har pågått i över 40 år och som syftar till att fördriva palestinierna från deras land.

I Lördags, 22 mars, blir det återigen utegångsförbud och invasion. Denna gång blir Zackarias Swedan skjuten i bröstet. Han vårdas nu på sjukhuset i Qalqiliya. Under min tid i Azzoun blev jag bekant med honom, han jobbade på stadens konditori och vid två tillfällen var vi hemma hos hans familj och åt middag. Jag tänker på honom nu. Och på hans familj. Ännu en tragedi har inträffat men jag vet att det inte är den sista. Jag pratar med Kamelia i telefon, hon låter trött och uppgiven och berättar att hon knappt har varit i skolan alls den sista tiden på grund av utegångsförbud och invasioner. I måndags 24 mars får jag ett sms av Jehad där han skriver att hans kompis blivit skjuten i magen och nu vårdas på sjukhus.

Det värsta är att det kommer att fortsätta såhär. Och ingen bryr sig. Zackarias skjuts ner och den enda informationen jag hittar om det är en liten notis på en palestinsk nyhetssida på internet. Det är därför jag skriver det här, för att jag vill att ni ska veta. Jag är hemma nu och det finns inte så mycket jag kan göra mer än att berätta. Så jag berättar och väntar på nästa sms, nästa invasion och skadade person. Jag väntar med oro och med sorg och med en fast beslutsamhet om att fortsätta kämpa för ett fritt Palestina.

Vänliga Hälsningar

Anja


Fakta Azzoun:

11 000 invånare

Många av stadens invånare är flyktingar. De flesta flydde från Tubsor (där det nu ligger en Israelisk stad vid namn ranania) 1948. Klara dagar kan man se hela vägen dit, och vidare mot medelhavet som faktiskt bara ligger 2 mil bort. Men ingen av flyktingarna har minsta möjlighet att ta sig dit.

ca 100 personer från Azzoun sitter i Israelisk militärfängelse (många utan giltig rättegång) I alla familjer vi besökte fanns det en eller fler som någon gång suttit i fängelse eller varit arresterad. Godtyckliga arresteringar är en del av ockupationen och i dagsläget sitter ca 11 000 palestinier i israeliska fängelser.

Det finns 5 vägar till och från staden. Två av dem är permanent avstängda genom vägblockeringar. Huvudvägen in till staden kan när som helst stängas eller bemannas av soldater som kollar igenom bilarna. Även de andra två vägarna bemannas ibland av soldater i så kallade flygande checkpoints.

Den Israeliska apartheidmuren slingrar sig genom Azzouns mark. Många Familjer har förlorat tillgången till sin mark och därmed sin inkomstkälla och invånarnas rörelsemöjligheter begränsas ytterligare.

Staden omringas av olivlundar. I stadens västra del har mycket mark blivit bestulen av bosättningen male shamron. Nu rinner bosättningens avloppsvatten ner i olivlunden nedanför. I andra utkanten av staden reser sig ett massivt sopberg. Det är Israeliska sopor som transporteras dit och som nu ligger där och förorenar grundvattnet (stadens vattenverk ligger några hundra meter från sopberget, i en dal nedanför). Sopberget ser ut som ett monster bland de annars så bördiga gröna kullarna.

I ena utkanten av stan ligger en lekplats. Den är byggd som ett biståndsprojekt, finansierat av US AID genom YMCA. För ett år sedan var den komplett med ena delen av gungor och klätterställningar och den andra delen simbassäng och omklädningsrum. Bassängerna demolerades för ett år sedan. Israel ansåg att Palestinierna inte hade byggnadstillstånd. Den andra delen är även den under rivningshot. 15 mars var satt som datum för rivningen men tack vare ihärdiga demonstrationer från stadens invånare så står den delen fortfarande kvar. Husrivningar är även det en del av ockupationen. Sedan 1967 har 18 000 Palestinska hem jämnats med marken. Att ansöka om byggnadstillstånd tar mycket lång tid och kostar i genomsnitt 170 000 sek. Av alla ansökningar mellan 2000 och 2007 nekades 94 procent byggnadstillstånd. Detta system leder till att många tvingas bygga illegalt och därmed riskera att huset rivs.

Se även www.palestina2007.pixbox.se för mer bilder från staden.