Vänskap i Tel Rumeida

For en vecka sedan tog jag och Martin en promenad i stadsdelen Tel Rumeida i Hebron. Av en handelse rakade vi ga forbi en stor grupp av omkring 50 bosattarbarn som hade nan slags picknick utanfor den palestinska familjen Abu Hekels hus. Marken de valt for utflykten ar omtvistad och picknicken var en tydligt markering att havda bosattarnas ratt till landet. Det var anda lite lustigt att det valt att manifestera detta genom en picknick tycker jag, det ar ju traditionellt en fin och ickevaldslig metod att ha picknick sadar pa en grasmatta. Helt ickevaldsligt var det dock inte eftersom det hela overvakades av 3 bevapnade soldater. Jag och Martin bestamde oss for att stanna en bit darifran och overvaka handelseforloppet. Vi var lite oroliga att barnen skulle hitta pa nat, och funderade pa hur de palestinska barnen som var pa vag hem fran skolan skulle kunna ta sig forbi oskadda. Vi pratade lite med Abu Hekel familjen och de var ocksa oroliga.

Nar vi stod dar och tittade kom jag pa mig sjalv med att vara radd for bosattarbarnen, jag var radd att de skulle skada nagon palestnier eller forstora egendom for Abu Hekels. I de palestinska husen runt omkring sag vi manga ansikten skymta bakom staket och fonster, det verkade som om de var radda for att ga ut. Markligt tankte jag. Hur kan sma barn pa picknick skramma sa manga? I en stad som Hebron ar det tyvarr forstaeligt, om an lika tragiskt. Bosattarna har manga ganger varit otroligt brutala gentemot palestinierna och inte helt sallan ar det just barnen som begar brotten. Nar jag for nagra dagar sedan var hemma hos Hisham och hans familj visade han mig en video dar bosattarbarnen gick till attack mot flickskolan i Tel Rumeida. Videon visade unga tjejer i sommarklanningar pa en gron grasmatta. Dessa sma idylliska flickor borjade sedan skrika: doda alla araber! Och sprang fram emot skolans kvinnliga rektor och sparkade henne i ryggen och gick darefter till fysisk attack mot eleverna. Radslan fran Palestinierna ar forstaelig, men anda: Vad ar det som hander i denna stad, i detta land? Vart kommer alla radsla och hat leda nagonstans?

Efter en halvtimmes picknick-observerande kommer nagra palestinska tjejer fran kvarteret fram till mig och en engelsk Ism-tjej som ocksa kommit till platsen. Vi pratar en stund med varandra pa tafflig arabiska och teckensprak. En av tjejerna sager plotsligt att hon ar kompis med en av bosattartjejerna. Va? Svarar vi, ar du saker? Hur da kompis? Jo da, hon insisterar, vi ar kompisar! Och nar bosattarbarnen en stund senare har picknickat fardigt och beger sig darifran (i buss, dessa barn forflyttas alltid i buss, aven de kortaste strackor. Jag tror att det ar for att de ar radda for palestinierna) sa pekar hon ut sin kompis for oss och ropar hennes namn. Bosattartjejen vader sig om och hennes ansikte lyser upp nar hon ser sin palestinska van som ivrigt borjar vinka till henne. De andra bosattarbarnen hajar daremot till och tittar pa tjejen med undrande blickar. Hon ser genast lite skamsen ut och handen som for en sekund var pa vag att vinka tillbaka blir stilla igen och hon skyndar sig in i bussen bland de andra barnen.

Scenen framfor mina ogon ar sa talande och samtidigt sa otroligt sorglig. Dessa barn borde ju inte gora nagonting annat an att leka tillsammans! Istallet gar de omkring och ar livradda for varandra.

Den Israeliska ockupationen ar brutal pa manga olika satt. Inte bara alla aspekter av fysisk skada av egendom och manskliga kroppar, men aven i vad den gor med manniskors medvetanden. Radslan for den andre ar sa farlig och sa destruktiv. Den strikta uppdelningen i vi och dem. Dessa tva tjejer hade hittat varandra over dessa skarpa granser, hur har jag ingen aning om, men jag hoppas av hela mitt hjarta att de kan fortsatta vara vanner. Jag hoppas att tjejen nasta ganga ska vaga lyfta handen och vinka tillbaka till den manniska som hon uppfostrats till att hata men som egentligen ar hennes syster.